Annelie Karlsson

Jag vill kunna stå stark, ensam, utan dig och utan stöd.
Jag vill kunna säga vad jag tycker rakt ut, till vemsomhelst.
Jag vill att folk ska acceptera vad jag tycker,
att folk ska stötta mig i vad jag tycker..
Jag vill komma först i listan, innan alla andra.
Jag vill att du ska försvara mig, bara mig.
Jag vill kunna lita på folk, utan att se alla andra möjligheter.
Jag vill kunna sjunga ut till dig vad jag känner.
Jag vill att du ska förstå, inte bara lyssna.

Men jag kan inte stå stark, inte ensam, jag behöver dig för det.
Och jag håller käften för att inte såra er.
Jag skiter i att folk inte accepterar vad jag tycker, även om det är jobbigt.
Jag kämpar mig fram även om stödet inte finns där helatiden.
Jag kniper igen och ser alla andra komma före, för att jag vill inte förstöra för dem.
Jag försöker att inte säga något om att du försvarar alla andra framför mig,
men ibland skriker det inom mig, och jag kan inte låta bli att räcka upp handen ur mörkret.
Jag vill lita på dig, och jag gör det, men möjligheterna kommer alltid finnas där,
möjligheter där vi kan misslyckas, både du och jag och alla andra. Du får inte blunda för det.
Jag sjunger inte vad jag känner, jag viskar så du knappt hör.
Och jag tror det är därför du tror att du lyssnar,
Men det krävs mer än att du ska lyssna.
Du måste förstå.
Och jag vet inte om jag kan sjunga för dig, inte om det här.
Jag är för rädd att såra dig,
därför fortsätter jag att viska,
därför fortsätter jag att hålla käften,
därför fortsätter jag att ha handen i mörkret,
för din skull.