Så jobbigt när tårarna rinner.

Jag vet att det är mig det är fel på, det är ingen annan som behöver berätta det för mig, speciellt inte du! Jag vet redan. Att jag är som jag är har jag vetat i flera år. Och ja, det känns jobbigt för mig att vara så, men jag kan inte hjälpa det. Jag försöker verkligen bättra mig. Men det är så jävla svårt! Jag vet inte om jag duger för er. Men jag hoppas jag gör det. Det är inte bara för dig det är jobbigt. Det är jobbigt för mig med. Men jag kämpar, och jag hoppas att du märker det, för jag gör det för din skull. Eller för våran skull rättare sagt.

I fredags var det iaf dags för mig att säga förlåt.
Jag hoppas verkligen att jag duger.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0